16 Juni 2013 minns jag så väl, okej jag måste skriva av mig någonstans nu så jag gör det här.

Den där dagen var den värsta dagen i hela mitt snart 13 åriga liv.

Det var den dagen då han faktiskt lämnade mig, bara 20 minuter ifrån mig flyttade han.

 

Men, det är någonting som fattas inom mig, pusslet är liksom inte färdig lagt än, den sista pusselbiten är en liten bild på wrecker, den svarta vackra ponnyn.

Den hästen som har fått mig kämpa för allt, verkligen allt.

Han lärde mig rida, han lärde mig att känna lycka, han lärde mig att älska.

Han fanns alltid där, jag kunde säga allting till honom för jag visste att det aldrig skulle komma vidare till någon.

Jag grät med honom, jag älskade med honom, jag log med honom.

Fortfarande har jag inte släppt honom.

Den där lilla lilla pusselbiten saknas, och pusslet kommer aldrig kunnas läggas färdigt.

Det är den där lilla svarta busiga vildhästen jag behöver, och romeo.

Men Wrecker och jag hade någonting speciellt, som jag inte har haft med någon annan.

Det var vi 2, vi var ett.

Det var liksom bara så, det var så gud ville ha det.

 

Wrecker, vad är han egentligen frågar dom?

Jo, nu ska jag förklara.

Den där Wrecker, är en svart liten ponny som var vildhäst tills han var 6/7 år.

Han var alltid pigg och framåt, han var dum ibland, han stack iväg, han slängde av folk, han ville inte arbeta, han var vinglig, han ville bara inte.

Men det var aldrig så jag upplevde honom, för för mig var han rena rama motsatsen.

Han var förstående, han var världens snällaste, han hade hjärtat på rätt plats bara man skapade ett förtroende för honom.

Han var ingen lätt ponny, han var svår, man behövde rida honom på ett speciellt sätt.

Man behövde förstå och respektera honom, precis som dom måste göra för oss.

Det var det där med att skapa ett band med honom, vilket jag faktiskt gjorde.

Jag hittade honom, jag lärde känna honom, jag kom faktiskt riktigt nära honom.

Som en bästavän ungefär.

Han var inte som alla dom där andra super fina tävlingsponnysarna som hade kapacitet för höga klasser.

Nej.

Han hade kapacitet för det.

Men han ville något annat, han ville ridas som en lten skogsmulle och ha det roligt, han ville njuta av livet.

Han var den där ponnyn med ett hjärta av guld.

Han var den jag hade letat efter.

 

Jag visste att han skulle säljas någon dag, för han trivdes inte, han var svår.

Han ville komma ut, till stora hagar, skogen, mys & han ville ha kärlek.

Jag ville så gärna ha honom, men det passade liksom inte, jag hade inte tid.

Jag ville inte köpa en ponny som bara skulle få stå där, hur mycket jag än hade försökt hade jag inte haft tid för en egen häst.

 

Så jag tog vara på tiden med honom, jag var i stallet varje dag nästan, bara för att få vara med honom, och rida såklart.

Men tiden i stallet med honom var det jag strävade efter.

Dag efter dag, vecka efter vecka var jag där.

Glad och helt underbart var det.

 

Sen kom den där dagen, då jag fick reda på att han var såld..

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag minns att jag gick in till honom och bara gled ner för väggen och bara grät, dagen var förstörd.

Ändå så hade han ännu inte flyttat ifrån mig, jag behövde inte säga farväl än, men det högg ändå i hjärtat på mig.

 

15 Juni 2013, skulle jag säga farväl av my everything.

Min ängel, mitt allt, min räddare i nöden.

Wrecker skulle åka dagen efter, det jag inte förstod var att han inte skulle finnas där när jag kom, inte få höra hur han hade busat runt på lektionerna.

Det var helt ofattbart.

Jag kunde bara inte föreställa mig det, det gick liksom inte.

Skulle han inte vara där?

Nej, det skulle han inte.

De andra fick säga hejdå till han först, för jag visste att jag skulle stå där i evigheter och bara säga hejdå, pussa på hans mjuka mule och gråta.

När hade gått in till honom kunde jag inte hålla mig längre, jag brast helt enkelt ut i gråt.

Jag har aldrig i hela mitt liv varit så ledsen som jag var då, för att säga farväl till honom för mig är kanske lika jobbigt som om du hade sagt hejdå till din bästavän som ska flytta ifrån dig.

Jag bara stod där och grät, tårarna slutade inte rinna.

Jag grät mig till sömns.

 

Dagen efter tänker jag inte skriva om för det blir för mycket, jag ville inte kliva upp ur min säng på hela dagen.

 

Än idag kan jag inte släppa honom, nej.

Det går inte, för jag älskar honom för mycket.

 

Jag behöver åka till honom igen, få träffa honom.

Det är det ända jag vill just nu.